Håkan Sandell leser fra sin nye diktsamling " Gyllene dagar "
på Volapük 28 mars 2009

Håkan Sandell har konsekvent sökt sina egna vägar, ofta långtifrån de litterära fältens för stunden rådande trender, och med ett poetiskt egensinne efter hand närmat sig mera klassiska stilarter.
Den nya diktsamlingen Gyllene dagar tar vid där den föregående Skisser till ett århundrade slutar: i ett intensivt närvarande i samhället och det politiska dagsläget, med staden och minnet som huvudsakliga motiv. En dikt på stort allvar, och samtidigt både humoristiskt retfull och ormväsande satirisk.

Gyllene dagar är en rundmålning av samtiden, en önskan om att bejaka nuet. Det är en dikt som inte ryggar för det nötta eller sjaviga, utan gärna uppsöker det missanpassade, de utsatta. Här finns ett alldeles eget tonfall, ett frammejslat sandellskt språk, på en gång rått och ömt, känsligt och rasande. En dikt som inte är någon skönsång, men som heller inte är rädd för att vara vacker.

ur Gyllene dagar :

"...längs brohuvudet, getingar kravlande i mangorus
på dumpade kartonger kasserad rutten frukt;
somalier som upphunnits av eftermiddagens
frenetiska idissling av khat, mer hektiskt
i svang när uppåtkänslan möter kvällens svalka,
serveringarnas höjda sorl, allt kvällslivligare
där brickorna med öl bärs ut tätare, trafiken
täppt till och prat mellan bilarna och krogbord
florerar – men djupt koncentrerad framåtböjd vid
sin femte öl är Klassekampens kunstanmelder
snart klar att börja, han vet att det är smörja
men skriva ska han som var det glans av guld,
installationerna han diktar lite mening åt;
i varje öl så lyser det en västlig solnedgång
som ömsom ljummen ömsom kall bekräftar texten
- - -
och det med bara gesten kvar av trollstaven
vars spets nätt doppats i septembers aftonljus,
så likt på blåtonen i pakistanskornas hårsvall
som borstat med ettusen tag för minsta vindbris
tycks som om det flyter fram i luften, över saris
mer snövita och rödhaksäggblå än fjälltoppar, ja,
som om de tvättat hela dagen för att ikväll
i så iögonfallande ljust klara färger tillåtas
halvt sväva i de där lätta tygerna som likt
presentpapper vikts med glatta kanter, knutna.
De dricker inte, av vad man ser, endast svävar
förbi, från Grønland, ner mot centrum, till vad?
De slickar lite på en glass, och det tycks allt,
förvånande för mig det häxeriet, att det
kan vara nog – och även så vid nästa bord:
Han svävar inte just, Klassekampens kritiker,
men stönar, den skönhet han har satts att skriva om
är mycket tung, fast materialist en mystiker
behärskar han det konststycket att i ett galleris
lokal som intet rymmer mer än en uppäten korv
se Gud! Om konst blir inte vi mer eniga
än antabus och sprit, men begråter båda två hur
Schous Kro gått upp i rök, Elvis Pub i murstoft.
Fantastiskt, att Arbeiderpartiet än har husrum,
allt annat tycks de ju ha jämnat längs med marken,
och rev väl också molnen gavs det en möjlighet ..."

Håkan Sandell leser leste fra sin diktsamling
" Skisser til et århundrade " på Volapük 25 februar 2006

et dikt fra hans kommende samling; " X-mas. Kruses gt "

 
Sitt in vid bordet; förflutna julars fantomer
sitter med, och nu Du, det var en märklig
vinter; snöflingorna brände till som tårar
mot kinder jag trodde nått det okänsligt
vaxmaskaktiga. Eftersom ingenting har mer
mening än ens inlevelse klarar att förmedla
så tror jag på en poesins lama sårbarhet
av det slaget, medan det på en gång ekar
i mig av glädje och ledsenhet när jag minns
spårvagnarna glida förbi Nationaltheatret
över backen upp mot Frogner och min kind
som brände och min nya stad så kylslagen
som om det där inte alls levde kvinnor.
Närhet av någon grad kunde jag inte längre
föreställa mig - osäkert vad som gått fel.
Men en snöblå dag spann mot julaftonskväll
och vi hade talang för att göra det trevligt
för oss, Dimitri med vodkagrogg, Jonas påtänd,
Hans instängd med krigshistoria i biblioteket
igen, och - ständigt refuserad - Lars Daniel
slipande på en TV-film flaskdöpt "SS Norway"
låg under sängfilten med vantar och penna,
uthållig som alltid, förskansad inne hos sig.
Fem män och en kvinna insnöade en julhelg
till storyline och titeln efter en segelbåt
översnöad vid villan mittöver, tre av männen
homosexuella som han själv, vilket föranlåter
en hel del action men i verklighetens säng
rörde sig bara hans penna. Från Decamerone
måste han ha hämtat upp idén, och om pest
omringade dem den gången så låg runt oss orörd
vit kristallisk renhet, inför julens fest.
Min påfrestande hippiegranne - men så sött
av henne - hade på mitt vindsrumsdörrhandtag
hängt en fruktkorg, att så juletid förlikas
över en papptunn vägg och olika musiksmak.
Och nu, Nel mezzo del cammin di nostra vita
(eller: halvvägs kommen på mitt livs bana),
och så vidare, först nu när musiken stillnat
eller om transkriberad till en annan stilart
omgiven av vit tystnad, når det sent fram
till mig hur hennes fåniga Musse Pigg-pyjamas
och de blonda rastaflätorna i lila hårband,
måste ha inneslutit ett varmare landskap
lika djupt begravet som i mitt eget fall,
lika mångförgrenat under ett förenande snölag.
 
  /Håkan Sandell

------------------------------------------------------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------------------------------------------------------