Lars Andersson

(CELADON)

Jag lossar sprintarna och kr¬nglar loss den tunga, brîckta ramen av handsmitt jîrn. Den sl¬r emot marken. Den sjunger fortfarande i handen nîr jag lyfter den och lutar den mot hîngbjñrkens stam. Hydralstîngerna svînger, nîstan darrar, plñtsligt befriade, det rasslar grovt och drñmskt av kîtting.

Det m¬ ha hetat hydraulisk och hydraulik, men i allt som finns fñrmedlat om traktorer heter det hydralen.

Jîrnramen brîckte jag mot en rot nîr jag backade med kîrran. Den har h¬llit hydralen fixerad och mitt emellan stîngerna fanns det ett bultfîste dîr kîrran kunde hakas p¬. Jag har varit rîdd att n¬nting mera în ramen var trasigt, men det var bara den. Tanken p¬ allt otroligt kr¬ngel, alla kostnader, fñr att f¬ n¬nting lagat, har f¬tt mig att l¬ta traktorn st¬ orñrd nîrmare ett ¬r, jag har inte v¬gat undersñka saken, inte ens i tankarna g¬tt bakom den. Men allt îr funktionsdugligt, hydralstîngerna svînger tungt och graciñst i sina kedjor, kullederna lñper mjukt i handen med varsitt ñga som tittar ¬t alla h¬ll, och jag bestiger den skñna Ms. Ferguson och vrider nyckeln i startlîge och hon startar efter n¬gra sekunders tryck med vîxelspaken, upp¬t-hñgerut, som den gamla bensinist hon îr.

Traktorn îr jîmn¬rig med min farfar. Sextifem ¬r. Det var givetvis han som kñpte henne en g¬ng och hñll henne i sîkert fñrvar i alla ¬r, och jag kan plñtsligt se honom, vandrande framtiden till mñtes, nej vadande, i sumpmarken, myggh¬let han kñpte med gamla industribyggnader, Pontinska Trîsken som hans egen bankman kallade det, Jurassic Park sa min far, Val du Papillon stod det p¬ de gamla ammunitionsl¬dorna som vi hittade de fñrsta ¬rg¬ngarna av hans vin i, - vadande, med cigarrett i handen, ñverstemñssan (men den la han sig ju till med sen, i kriget), skîgg och h¬r ¬t alla h¬ll, rñd i pannan, - nîr jag svînger ut ur regnskyddet och vînder under bjñrken dîr lñvet bñrjar tjockna och mñrkna till fîrg som celadonporslin och backar intill tv¬skîrsplogen som st¬r rostig men rakryggad i det hñga grîset.

Det skulle helst vara tv¬ man att baxa det tunga helvetet p¬ plats mitt bland sly och stenar, men det g¬r, och njutningen îr m¬ngsidig fñr jag har lîmnat motorn p¬, hon st¬r och morrar som en gammal ñdla och locket p¬ avgasrñret st¬r skallrande rakt upp och bensin¬ngorna smîlter sig igenom luften som grus i tunn solbelagd is.

Och jag lyfter plogen med hydralhandtaget och slamrar nerfñr backen och ñver diket och ut p¬ ¬kern, och stîller mig noga rîtt innan jag sînker ner igen, och kînner jorden trycka emot i startrycket och vidare, ner, i slînten med dess spîdgrñna flimmerh¬r av ogrîs.

Det îr inte nñdvîndigt lîngre att ens ha inregistrerat generellt tillst¬nd fñr bensinmotorer. De îr s¬ f¬ att alla nu gillar att hñra dem. De bilar som fortfarande g¬r kan knappt kñpas fñr pengar men bensintraktorerna startar ju som om ingenting hade hînt. Det var sv¬rt s¬ lînge allt konfiskerades och det fanns folk ñverallt som uppriktigt hatade gamla explosionsmotorer, utslîpp, lukt, allting. Det hñrdes ju p¬ mils avst¬nd om n¬n hade ett ¬terfall. Min far har berîttat om nîr det var riktigt djîvligt. Fñrsiktighet var inte farfars dygd men han behñll henne ju ifred och tillrîckligt gñmd fñr folk som inte hade sinne fñr hans rîttigheter. Men det drñjde tills jag var nîstan tjugu innan jag fick ta ut och kñra henne fñrsta g¬ngen. Och s¬ blev hon min.

En hel och jîmn f¬ra. Jag vînder och backar rîtt. Det g¬r gulîrlor l¬ngt uppe i den feta vîndkanten som glittrar. Jag har inte gjort n¬nting annat ¬t ¬kdonet în surrat fast en gammal CD-spelare med lurar, jag makar mig fram i en korslagd arkitektur av traktorns motorvarv och den klingande raka, starka sopranen i en ¬lderdomlig inspelning av Bachs aria ÓSchafen kñnnen sicher weidenÓ, den med blockflñjterna. Och jag kan inte l¬ta bli. Nîr jag har sînkt skîret igen sliter jag lurarna fr¬n huvudet, frikopplar och fîster fotbromsen i jacket och hoppar ur, stîller mig p¬ knî och ser jîrnets tyngd, hur den vill sjunka in i jorden. Jag tar jord i handen och smakar med tungan som nîr jag var liten. Jord och bensin. Ljuset fladdrar som en ñppen mantel och hetluften porlar omkring taktorns rñda pl¬t.

(NUBISK HUND)

Celadon kallar jag mig och jag sñker vînskapens snîckvridning, dess smalnande rum. Sjñjungfrun s¬g p¬ mig och sa: det kommer, det finns en vik lite ¬t vînster som du inte s¬g. Hon styrde dit en g¬ng, sa hon, men hon fick stînga av. Jag tror hon talade s¬ sant hon kunde och hennes blick var d¬ svart igen, som asfalt, som bauxit. Men jag har rest tillbaka till byn dîr jag var barn fñr att begrava en hund.

Hunden l¬g i en sîck med kalk och vîgde mera în i livet. Han brukade st¬ p¬ min mage, uppstrîckt som en staty, med bak¬tstrukna ñron. Liten och stark och muskeldarrande. Jag har grîvt ner honom dîr det brukade vîxa stora bl¬ tistlar. Min far hade en av sina ÓñarÓ dîr, nîr han lekte. Det var inte en hedersbetygelse och inte ett h¬n. Jag tyckte hunden hade ett slags hem dîr att komma till.

Den Nubiska Hunden. Han var nîstan arton ¬r och dog en dñd i behag, mîtt p¬ livet, f¬r jag tînka mig.

üven om jag hade f¬tt se honom nîr han var valp hade jag inte haft n¬gra minnen av det idag. Jag har inga minnen fñre tre ¬rs ¬lder.

Av Fem¬rsskymningen inga minnen alls.

Jag har suttit uppe i huset som min far tog ñver efter kriget och dîr jag sen av och till vîxte upp, och sñkt lite fram och tillbaka i katalogtrîden. (Ett gammalt operativsystem, l¬ngt ifr¬n allt har blivit konverterat av det som blivit liggande hîr.) Det gav just ingenting och jag satt mest och s¬g ut genom ett fñnster och jag kom fram till att jag kînde mig rîtt lycklig. Det slog ner tv¬ tranor p¬ ett gîrde dîr jag kunde se dem. Hunden var dñd, och Sjñjungfrun hade talat den sanning hon kunde, och det var en fr¬ga fñr n¬n helt annan dag, n¬n helt annan sinnesfñrfattning, om vi skulle ha med varann att gñra mera. Sen gick jag ut p¬ det fria nîtet, rakt ut, navigerade utan tankar, gick i sîndlîge, men blev sittande, blank och svîvande, skîrmen stod ñppen som sufletten p¬ n¬n vagn som rusade i mñrker, ett susande kyligt luftdrag bara, och sen gick jag i vilolîge och s¬g ¬t annat h¬ll och sen stîngde jag av. Jag gick ut. Sommaren îr som en varmluftsballong, p¬ vîg att fyllas, det sl¬r och frasar i grov duk.

Det hîr îr mitt liv denna dag. Mitt konto upplyser mig om att jag kan dra ut i fyra dar till p¬ att g¬ in i en arbetsserie. Man vîntar mig utanfñr —stersund p¬ en sîkerhetsgenomg¬ng som handlar om trîvarutransporter med rîlslagd montering men det t¬get ger jag likaledes fan, som stinsen sa. Jag stod och s¬g ut ñver lñvrid¬erna som bñrjar rastrera hela landskapet i ljus grñn gasvîv av fîrg, som ett tîckminne. Jag s¬g henne framfñr mig i en syn utan fñrvarning, som om hon stod rakt framfñr jasminen, brett isîr med de l¬nga smala benen, och Den Nubiska Hunden slickade hennes vrister och vader. Och jag hñll p¬ att falla. Stupa p¬ knî. Jag sprang upp till jordhñgen, jag satt dîr vid hans grav, lînge. Snñrvlade torrt som med svalget och hela huvudet fullt av n¬t brînnande frñmjñl. Sen blev jag lugn, kînde hundens lugn upp ur marken. Jag blev fri, alldeles lugn, gick till uthuset fñr att undersñka min traktor, skulle plñja, hade kommit ner p¬ fñtterna, s¬ lînge det har tînkt vara.

Gr¬lysande natt. Jag har g¬tt ut i sîndning igen men jag lîgger mig dîr bara slumpen bñr ha sammanfñrt mig med dig som ocks¬ sitter (st¬r? ligger?) vaken. Jag kallar mig Celadon, det îr det m¬nga som gñr. Jag îr 20 ¬r, det îr det m¬nga som îr, jag îr inpyrd av ord och exempel som en gammal tavelsudd, det îr vi ocks¬ m¬nga om. Jag talar inte till dig sîrskilt (men om du vill bara till dig, l¬s och besegla mottagarposition, jag tînker inte undersñka hur det îr). Jag skulle tro att du som lîser mest îr intresserad av mig fñr min farfars skull, gîrna det.

Jag trîffade p¬ ett anrop fñr nu mer în tv¬ ¬r sen, nîr jag gick ut p¬ Gatunîtet. Min sñkkarta var ÓPassionernas trîdÓ, och jag hade ett begrepp om vînskap (inflîtat i allt det brunstiga) som jag sen fick tînka om, modellera in i ikoner och samplade linjemñnster och rñrelser, fñr att întligen kînna igen mig och bli igenkînd i, till slut formade jag det smalnande rummet av en snîcka. V¬ra svar kom igenom och fñrdjupade varann, jag gav mig ut i grafikprogrammens l¬nga korridorer, trappor, grînder och serier av dñrrar och rum och landskap. Sen reste jag sjîlv till v¬r stiftstad, Hîrnñsand. Vi hade stîmt mñte p¬ en strand i de sista bilderna och vi trîffades i hamnen. Och nîr jag kom till hennes studentrum var Den Nubiska Hunden det fñrsta jag s¬g, och jag s¬g p¬ hennes ansikte att den skulle finnas med i fortsîttningen i allt vi kunde v¬lla varann.

(POETERNAS DAL)

Min farfar kñpte industriomr¬det i mitten av 1990-talet. De hade konkursfñrfaranden p¬ den tiden som gjorde att kronofogden eller vad det hette var den som till slut satt med alla pusselbitar som inte passade n¬nstans i knît, och fick fñrsñka sîlja dem s¬ l¬ngt det gick en och en, p¬ den bilddetalj som r¬kat komma med, en vîlformad fot, halva pipan p¬ en gr¬tande fiskargubbe. Tidens tavlor avbildade i huvudsak gr¬tande fiskargubbar (jag tror det hade med EU:s kvotsystem att gñra). Kommunen pressade p¬ fñr att han skulle f¬ kñpa billigt.

Som alla norrlîndska inlandskommuner var denna en bilkyrkog¬rd av konkursbon. Allt som gick att vrida p¬ hade plockats bort och skalbolagen stod kvar i hñgt grîs och sly, och byggnaderna, och n¬gra mînniskor vid varje vrak, med statlig lñnegaranti, varmed fñr halva styrkan avs¬gs direktñrslñn. S¬ lînge de hade garantin gick de dit emellan¬t och satt och faxade uppmuntrande till varann. Ett tag skrevs det mycket poesi p¬ det sîttet. Man hade hñrt att Transtrñmer satt i citat p¬ hela tunnelbanesystemet i New York och man visste att han var ñversatt av Robert Bly, vars manslîger man hade lîst om men oftast inte varit ivîg p¬. Och man uppfattade nog man och man emellan det dîr med tunnelbanan s¬ att Transtrñmer hade sagt ifr¬n p¬ n¬t bra sîtt om mansrollen, Jîrn-Hans och s¬nt, slagit nîven i bordet. Affischplats p¬ varenda subway station i New York, det gick knappt att kñpa fñr pengar, men om man vann Robert Blys ñra var det troligen s¬ att mycket întligen kunde sîgas. Hela denna litteratur, som faxades mellan nerlagda industriers direktñrsrum i Mellannorrland under fñrsta hîlften av 1990-talet, var till formen skriven fñr inbñrdes uppmuntran men till den egentliga innebñrden var den skriven fñr en tînkt, osynlig, men p¬ djupet fñrst¬ende, Robert Bly, och bortom honom fñr tunnelbanan. Det hîr vet jag naturligtvis ingenting om egentligen, det var farfar som ibland beskrev hur landet en g¬ng legat, nîr han var p¬ det humñret. Han p¬stod sig ha tînkt ge ut en bok om âdalens poesi fr¬n de ¬ren.

Tunnelbanan i New York p¬ 1990-talet fñrestîller jag mig som en stor slamrande partikelaccelerator. De var tv¬ stycken som gick ihop och kñpte industriomr¬det, Jurassic Park. Den andre hade montering av en ny sorts lerduvekastare och omsatte m¬ngdubbelt mera pengar och kñpte den stñrre andelen. Han blev utkñpt sen p¬ goda villkor. Det var tjugutv¬ byggnader allt som allt. Det hade tillverkats ett slags plastvîv dîr och det hade varit gummifabrik och det hade varit sprîngîmnen och lite av varje. Elen fungerade och taken var hela. Hela omr¬det var p¬ drygt tv¬ hektar och grînsade till en mycket eftertînksamt framslingrande ¬, s¬ kraften fick îven sen under kriget tas utifr¬n. Farfar hade kommit till Holaforsen och etablerat ett bokfñrlag, d¬ var han trettifem och hade tv¬ barn och hade bestîmt sig fñr att inte skriva fîrdigt sin avhandling om mimesisbegreppet och om Pellionisz€ och Llinas€ undersñkningar av den geometriska metaorganisationen i centrala nervsystemet, och fñrlaget hade flyttat fr¬n ett garage till en nerlagd kvarn till ett litet egendomligt, mycket vackert belîget konferenspensionat som n¬n gjort ett hedervîrt fñrsñk med och s¬lde med det mesta av inredningen i skick som ny. Till en bñrjan hñll han bara lagret ute i industriomr¬det.

Det fanns olika slags lñnebidrag, men ett av de mindre kînda i âdalskommunerna gîllde arbetslñsa unga akademiker. Om man anstîllde n¬n under 30, med akademisk grundexamen men arbetslñs, fick man i praktiken hela lñnen betald under ett ¬r. Det var dîr han s¬g mñjligheten, och han bñrjade s¬vitt jag nu minns det hela med ett tiotal direkt. Han s¬g vîl inte p¬ Fjîrilsdalen som en ÓforskarbyÓ eller Óthink-tankÓ men det var ord som kommunledningen till slut tacksamt infñrde i sin pappershantering av saken.

Min far mindes flera av dem nîr vi s¬g p¬ fotografier, silverbilder. Han hade ju kunnat rñra sig fritt som en katt mellan husen och det fanns alltid n¬n som satte honom i knît och spelade ett spel, minnesbilderna var tidstypisk fîrggrafik men s¬ var det rñster och berñringen av hînder, och vîgarna fr¬n den ene till den andre. De flesta m¬ste ha haft omñjliga humanistiska kombinationer eller hade ñverspecialiserat sig ut ur allt som gick att fñra samtal om, allrahelst med arbetsfñrmedlare och personaltjînstemîn. Min far mindes att en av dem hade en h¬rpiska som han kunde sl¬ ihjîl flugor med, som surrade mot fñnstret, genom att knycka med nacken. Konsten hade sitt vîrde i Pontinska Trîsket. Annars var det i regel mycket fridsamma mînniskor. De visste att det var ett ¬r det handlade om, och de flesta var ju farfars vînner och vem kunde inte tînkt sig ett ¬r i mellersta Norrland under ovanliga arbetsvillkor. De hade billigt logi i Fjîrilsdalen. Det stipulerades att de skulle îgna seriñst tankearbete ¬t de id»er och uppslag som min farfar undan fñr undan matade dem med under middagstimmens seminarium, och sjîlva var fñr sig och inbñrdes utveckla nya tankelinjer vilka redovisades i en l¬ng, oftast rîtt kaotisk dragning varje fredag. Det fñrsta han satte dem p¬ var annars att renovera husen dîr de ju bland annat sjîlva skulle bo. Intellektuella gillar ofta att snickra, och farfar var inte hemfallen ¬t perfektionism, och de flesta som s¬g det gamla industriomr¬det nîr verksamheten hade h¬llit p¬ n¬gra m¬nader ans¬g visst att det var en arkitektoniskt rîtt tilltalande syn.

I ñvrigt kan man sîga att de gjorde vad de ville.

De hade tillg¬ng till fñr tiden hyggliga datorer och nîtverk och kommunicerade i princip utan restriktioner med vilka institutioner och fñretag de ville. Upphovsrîtt och publiceringsrîtt till det de formulerade i ord behñll de sjîlva, mot avrîkning nîr det gîllde varje kommersiell transaktion, bara saker som nîrmade sig tekniska patent fñrebehñll sig Val du Papillon dvs i slutîndan farfars fñrlag.

Han hade naturligtvis en mycket egenartad fñrm¬ga att rñra sig mellan vetenskapliga discipliner och diskurser och framfñr allt hade han sinne fñr vackra och ovanliga tankar îven nîr han inte begrep. Dîrtill hade han en fungerande, inte kapitalstark, men genomtînkt marknadsposition nîr det gîllde vetenskaplig och filosofisk litteratur och givetvis blev det mesta som tog publik form înd¬ placerat hos honom. Fñrlaget var navet om inte drevet. Han hade kommit till âdalen och startat fñrlag och sen fñljde allt annat i en logisk fñljd som bara ingen annan hade tînkt p¬.

Industrialismen hade bñrjat som fñrlagshus och in i fñrlagsformen skulle den ocks¬ dra sig tillbaka, menade han, fñr att fñdas p¬ nytt, fñr att genomg¬ sin metamorfos, och veckla ut sina nya vingar.

Naturligtvis var han ett slags industriromantiker. Han îlskade de dîr huslîngorna, nîtstîngslen, alla gamla maskiner som hade blivit kvar. Han gjorde det lilla vindskontoret dîr facket under sista plastvîvstiden haft sin expedition till sitt favorittillh¬ll, de stunder han kunde dra sig undan, dîr satt han och spelade schack mot Dñden, som han sa, framfñr en spegel, men med fñnstret ñppet, min far mindes rummet med magiska kînslor, inte minst fñr de gamla mñtesprotokollen och silverbilderna. (Han stîllde in schackprogrammen p¬ ohyggliga sv¬righetsgrader, har jag sett i hans egna anteckningar, men kunde bli ot¬lig, och gick ofta med p¬ remi.) Men det som ÓfñresvîvadeÓ honom med fjîrilen - fjîrilen ÓfñresvîvadeÓ honom alltid nîr han talade om den - var ocks¬ n¬nting pastoralt. Logotypen var berggrîsfjîrilen fñr dess underbara, invecklade men înd¬ klara vingmñnsters skull, men hans egentliga favorit var den lilla gr¬ tigerspinnaren.

Jag vet inte om man kan sîga att han egentligen var intresserad av mînniskor. I allt byggandet, allt tankeflygandet, fanns givetvis n¬nting monomant. Men han hade sinne fñr det experimentella, det situationskînsliga i mînniskors mellanhavanden. Han la mîrke till hur folk fungerade. Det fascinerade honom att se hur hans straffkoloni av intellektuella fñrdelade sina energier inom sig, hur de n¬dde eller inte n¬dde varann, fñrîlskade sig, levde upp eller drog sig undan.

Han var p¬ n¬t mest nyfiket och nîstan opersonligt sîtt intresserad av komplementaritet mellan mînniskor, och av passioner. Kanske dîrfñr att hans egen passion var s¬ rastlñst beskaffad och inriktad p¬ livsverk, livsbygge, som en gammal familjekapitalist - kanske p¬ grund av detta blev han lugn av att iaktta andras passioner. Han tyckte om dem, fann n¬n vila i dem. ünd¬ skulle det till en bokutgivning fñr att han skulle upptîcka vad det var han egentligen hñll p¬ att f¬ i sikte.

Det ingick ju i hans id» om en ny bruksepok och en ny utopism - och han var ju s¬ lînge det varade aktiv socialdemokrat i det kommunala - att fresta bokmarknaden med en nyutgivning av socialismens klassiker. Jag tror det var redan andra ¬ret efter att han kñpt Jurassic Park som han hade samlat ñversîttare och garanterat sig klassikerstñd och var i full g¬ng med b¬de Saint-Simon och Fourier, och av den senare kom sen s¬ gott som hela verket, alltifr¬n Teorin om de fyra rñrelserna och om utvecklingens allmînna riktning till den postuma, ja av lîrjungarna undangñmda, Kîrlekens nya vîrld. Men det var inte fñrrîn han redan var inne i utgivningen som det gick upp fñr honom att Fjîrilsdalen, Pontinska Trîsket, Jurassic Park, innebar mñjligheten att fñrverkliga falangstîren.

Fr¬n den upptîckten fanns det uppenbarligen en ny iver och lycka inblandad, lekfull men ocks¬ nîstan triumfatorisk, och han blev înda in i detaljer fñrhîxad av Fourier.

(JAHILIA)

T. allts¬. Hennes mors familj hade tre generationer tidigare kommit till Sverige som flyktingar fr¬n Egypten. Flera av familjens mîn hade tillhñrt det Muslimska Brñdraskapet i nîrmaste kretsen kring en ideolog, Sayyid Qutb, som avrîttats av Nasser.

Sayyid Qutb hade utvecklat, berîttade hon, en omfattande lîra om det moderna samhîllet som ett Nytt Barbari, ett jahiliyya. Ordet spelade fortfarande en roll i hennes mors barndom i Vîster¬s fastîn man d¬ hade nyckel- och klackbar i ett kñpcentrum och firade midsomrarna p¬ campingplatser i Norrland i en husvagn och s¬ gott som fñrlorat alla kontakter med Egypten. Modern blev laboratorieassistent p¬ Neurologen i Ume¬ (hon hade lyckats fullfñlja gymnasieskolan under kriget och evakueringen) och hade arbetat dîr mindre în ett ¬r nîr T., hon som jag hîr inte nîmner vid namn (men har kallat Sjñjungfrun), fñddes.

T. hade vuxit upp i en av det nya norrlîndska miljonprogrammets falangstîrer. Hon hade inte saknat n¬nting, hon hade f¬tt klart fñr sig att hon îgde m¬nga talanger. En l¬ng tid i sena barndomen hade hon tînkt bli grafikarkitekt. Hon hade tidigt efter puberteten blivit mycket tillbakadragen, mycket rîdd om sin inre kustlinje som hon sa. Hon hade sysslat med teater och mimetisk dans men hade upplevt sig som ensam. Hennes erotiska engagemang hade varit kortvariga och mest Ófñr att vetaÓ.

Hon kallade sig nîr hon gick ut och sñkte, i Gatunîtet, fñr ÓJahiliaÓ.

Hon studerade nu p¬ ett av de program som gav kompetens p¬ mellanniv¬ fñr biomagnetiska stñdapplikationer. Hon bodde i sitt korridorrum ensam med hunden.

Jag kunde aldrig komma ñver att hennes ben var s¬ l¬nga, s¬ slanka...

Nîr hon bñjde sig efter n¬nting stod hon bredbent och vek sig dubbel. Hennes ansikte var forskande, strîngt och vackert, som en mñrk sten. Hennes ñron var mycket sm¬. Hon hade p¬ ena sidan h¬ret kortklippt ñver ñrat men p¬ den andra hîngde det i en l¬ng ihopbunden hîstsvans. Hennes hînder tîckte hela mitt ansikte.

Hon kysste som om hon tînkte koncentrerat p¬ n¬nting som kom fñr henne, n¬nting som spelade, i en sîrskild fñljd, en sîrskild takt.

Nîr vi hade talat i tv¬ dagar fñrstod vi plñtsligt och nîstan samtidigt att hon var dotter till min far, att hon var min halvsyster.

Hon hade aldrig trîffat honom. Men det var han som hade gett henne hunden, nîr hon var mycket liten och hunden var en valp.

(HUGGTüNDERNA)

Behñver jag gñra ett nummer av olikheterna mellan min farfar och Charles Fourier? Fourier var till sin fñrbannelse handelsresande, hatade allt vad affîrsliv hette och lîngtade till skrivbordet och teorierna. Min farfar hade kastat sig affîrer och fñretagande i v¬ld dîrfñr att hans rastlñsa, rîtt buffliga intellekt kînt sig kvîvas i universitetsvîrlden. Just det som fñr Charles Fourier var vîlsignelsen i hans teoretiska ñvertygelser: att allt som var fñrnuftigt ocks¬ lît sig genomfñras, att all trñghet kunde tînkas bort, var fñr farfar det frustrerande och futila med filosofin, han behñvde st¬ngas. Hans pastorala instinkter var baggens.

(Jag tror det îr en serietidning jag tînker p¬, en gammal Kalle Anka som han hade sparat, och som han lîste fñr mig en g¬ng innan jag sjîlv kunde lîsa. Kalle Anka hade av olika skîl fñrsetts med n¬gra piller vilka gjorde fromsinta djur mycket arga, som retade lejon. Pillren r¬kar îtas av en flock f¬r som jagar upp honom i ett trîd. Farfar uppehñll sig med nñje vid de bildrutorna, och berîttade n¬nting fñr mig som jag senare fñrst¬tt var efter en italiensk satir fr¬n motreformationen, om Machiavelli som om natten p¬ campagnan utanfñr Rom monterar in huggtînder i f¬rens gap. Ja, nîr jag tînker efter tror jag min farfar sen dess haft ett drag av bagge. Jag har inte tînkt nîrmare p¬ det fñrrîn nu.)

Fourier var asteniskt pl¬gad av ovîsen, elaka lukter och smaklñst liv, han avskydde allt fr¬n kacklande gîss och barn som ñvade skalor p¬ instrument till obekvîma vagnar och sura hñstdimmor ñver tryckande, dumslugt pastorala landskap. Farfar var i grund och botten frîmmande fñr raffinemang, drack finkel med armen i vinkel, kînde sig oftast hemma i kaos om det s¬ bara var uppgrîvda grîsmattor dîr avloppet tîppts igen, hade i ¬ratal kattens skitl¬da under bordet med faxen. Det îr fñrresten sant, bîgge îlskade katter.

Fourier drogs, trots sina fantasmer, till sitt tankeexperiments statistiska medelvîrden, dîr det borde g¬ bra. Farfar drogs till grînserna, dîr det kanske inte skulle g¬ bra. ünd¬ var farfar praktikern, Fourier visionîren. Kanske m¬ste visionîrer spinna in sig i en kokong av lugnande axiom, som inte varje dag ska vîxlas in i dagskassa. Fourier vînde, med allt sitt sinne fñr tîvlandet, ombytligheten och oron, sin blick, nîstan fromt, mot den sociala intelligensen som en ñverhñg och harmonisk intelligens. Hans mînniskoskapade gud var en Óharmoni av disharmonierÓ. Fñr min farfar var falangstîren och det lyckliga samhîllet nog snarast ett belîte, daggskimrande av perfektionistiska mñjligheter, men ett belîte, som man stîllde upp fñr att g¬ inp¬ livet och utmana med sitt eget liv, ja en drake och en bergvîgg, att ñppna, erñvra, ñvervinna, med hjîlp av lñsenord.

Han ans¬g en individualism som var socialt avtrubbad vara den futilaste av stridskonster, dîrfñr gîllde det att sñka det samfîllda som inte var fñrdummande. Att med de sm¬ stegens fantasi fñra fantasin till makten var hans bild av saken. Fourier var lika sîker p¬ framtiden som kompromisslñs mot sin egen tid. Min farfar vars specialitet var simultanschack drog sig en stund varje dag, om han kunde, undan till kontorsskrubben och spelade schack mot dñden.

Det îr mñjligt att min far hellre velat ha en far som stod i m¬l, och som inte lîste lokaltidningen med fickrîknaren p¬slagen. Jag kan se honom igen, farfar allts¬, h¬ret p¬ înda, framtiden tillmñtes, vid lastkajen i Fjîrilsdalen med lera p¬ byxbenen och snñ p¬ rockslaget, och jag kan se min far, rîtt liten, och bligande, snett bakom p¬ n¬t sîtt, sm¬blîngande, med den tystnadsrynka fr¬n mungipan som han till slut skulle f¬, eller fñr evigt har, i de minnesbilder dîr jag i min tur kan se honom fr¬n sidan, snett bakifr¬n... ünd¬ var det mñjligen han, har han sagt n¬gra g¬nger, som satte det fourierska i galopp, nîr han tillsammans med n¬gra andra pojkar startade en Skrotklubb. De gick och samlade skrot och samlade det bîsta p¬ ett Skrotmuseum i en gammal industrilokal de f¬tt ta hand om. Det slog farfar att det var som i Fouriers falangstîr, det besannade sig. Det fanns dels ungar som gillade skit och ovîsen, dels s¬na som var fñrfinade och stillsamma och klarñgda, de senare ville Fourier sysselsîtta i blomster- och silkesodling samt med spr¬kv¬rd. Men den fñrra gruppen skulle f¬ tñmma latriner och rykta djur och f¬ utlopp fñr sina primitiva lustar, och fñr detta tilldelas înglars rang och sitta nîrmast altaret vid gudstjînsterna.

Farfar var nog ingen vîn av barnarbete men inte kunde det vara n¬t fel i att ett antal ungar fick plocka med ñppet sinne p¬ insamlingsplatserna fñr avfall innan det gick till ¬teranvîndnings-anlîggningarna? Elektroniskt mîrkta komponenter i uttjînta kapitalvaror var vîl inte snuskigare att ta rîtt p¬ în pantflaskor? Men det dîr fick han aldrig hîlsov¬rdsnîmnden att tînda p¬. Och nîr falangstîren bñrjade ta form i verkligheten hade han tînkt igenom barnens roll, och skolundervisningen, och djurskñtsel och allt annat, betydligt grundligare.

Under kriget fungerade ju industriomr¬det bland mycket annat som tillflyktsplats fñr mot slutet nîstan tv¬tusen barn.

(KRIGET)

Min farfar var aktiv i hemvîrnet, fñga ñverraskande, och det gamla industriomr¬det hñrde sen urminnes stabskartor till bevakningsobjekten. Vad som hînde nîr Blitzen kom var ju att det instîllde sig fullkomlig radiotystnad, som r¬dde kriget ut, och allts¬ fullkomlig ordertystnad, vilken var och en fick tolka bîst han ville. Farfar stîllde sin grupp att h¬lla koll p¬ industriomr¬det och ett litet reservkraftverk en kilometer bort och ICA-handeln fñr kyldiskens skull. Sen gjorde de Fjîrilsdalen till en befîstning, under evakueringen valde nîstan hela traktens befolkning att hellre komma under beskydd dîr. D¬ hade det i fñrvîg bott nîrmare femhundra i sjîlva falangstîren.

Under Fem¬rsskymningen var Fjîrilsdalen ett egendomligt samhîlle men ett dîr man ñverlevde. Det skrevs avhandlingar dîr som sen s¬g dagens ljus. Nîr flyktingarna bñrjat komma hade man visiterat dem vid en jîrnvîgsviadukt och fñrestavat dem en ed och tagit in dem innanfñr stîngslet. Det var b¬de finnar och karelska ryssar, och s¬ svenskar som kommit p¬ drift. Dolina babotjek hette Fjîrilsdalen p¬ ryska. Det var fñr min far nîstan det riktiga, verkliga namnet. De klarade mat och brînsle och akut sjukv¬rd bra, har jag insett, och gjorde sina viktigaste avtal med fñrband och industrimiliser och annan maffia som var s¬ l¬ngt borta att Fjîrilsdalen fñrblev en abstraktion i fñrhandlingarna, ingenting man behñvde lîgga under sig. Efter ett tag hade de tillochmed kñpt sig fri passage fñr sjuktransporter till Sundsvall och —rnskñldsvik.

Det stupade alltsomallt mindre în hundra man. Epidemierna fick aldrig fîste. Det visade sig att skyddsrummen som farfar i sin visdom byggt redan p¬ 90-talet blev nîstan oanvîndbara men det riktades inga raketer eller s¬nt mot Holaforsen.

Att Passionernas Trîd, ett samhîllsliv byggt p¬ serier av komplementîra och dynamiskt tîvlande lustar, att detta var som tînkt fñr en tid med datorer och ñppna, interaktiva nîtverk hade Fjîrilsdalen demonstrerat och s¬ gott som lett i bevis fñre kriget. I mñrker och elektroniskt vakuum och med folk packade som sillar var det enklare passionsprinciper som gîllde. Jaktlaget var kîrnan i slakteriet. Jag har hñrt berîttas om en stor karl som blev kallad Nero. Det var Fourier igen: den unge Nero borde, som ett barn med blodiga intressen, inte alls ha tuktats och bearbetats av Seneca och f¬tt sina bñjelser fñrvridna, utan fr¬n tre ¬rs ¬lder deltagit i slakterigruppens arbete i falangstîren vid Tibern. Han skulle blivit naturligt intresserad av muskelstrukturer och gñdningssystem och genom konkurrens och ambition blivit framst¬ende romersk agronom. Farfars Nero visade inga s¬na ambitioner, men han kunde slakta och stycka praktiskt taget i mñrker.

Farfar ¬terkom gîrna, sen nîr jag rest mig p¬ fñtter i en bîttre vîrld, dîr passionernas trîdkrona bredde ut, till den dîr texten om Nero, vari citerades Horatius: Si furca naturam expellas, tamen usque recurret - Óom man kñr ut naturen genom dñrren kommer den tillbaka genom fñnstretÓ. S¬ har civilisationen gjort med nîstan alla v¬ra naturgivna talanger, lîrde Fourier: Ósom om man skulle omvandla fjîrilar till fjîrilslarverÓ.

Min far vistades under mina fñrsta ¬r ett par g¬nger p¬ Universitetssjukhuset i Ume¬ fñr utredning av n¬gra, inte sîrskilt oroande, ataktiska symtom. Det m¬ste varit dîr han trîffade T:s mor.

(MANDELBROTS HOTELL)

Sjñjungfrun. Efter en tid fñrsñkte hon visa mig, fñrklara. Hennes blick var d¬ mycket svart, och p¬ vîg att rycka sig tillbaka.

Den Nubiska Hunden iakttog henne med stark koncentration.

Vi hade djupt fñrtroende fñr varann. S¬ l¬ngt man kan ha det i en osîkerhet som inte handlar om ÓsituationerÓ, som ligger s¬ att sîga i blickens centrum. Den blinda flîcken. Hennes pupiller levde inne i det svarta som skuggskymten av svalor. Vi hade gr¬tit och vi hade skrattat och jag kunde g¬ ut ur hennes rum och hñra dñrren stîngas och f¬ fñr mig att hon och rummet skulle sjunka bort bakom mig som en hiss.

Vi gick in i Mandelbrotmîngden och sñkte upp en kustlinje som vi fñljde, lîngs vikar inneslutna i sig sjîlva som ormbunkar. Vi hittade en plats att ¬terkomma till och sñkte i spiraler och fñrminskade oss in i bladkonturer av stensñta och i vîldiga ¬skmolnsbl¬a stenñknars raviner, och i landtungor av grñn korall ñmt¬liga som blomklocksfîsten. Och jag visade henne g¬ng p¬ g¬ng mitt snîckrum, dess smalnande mñrker, dîr vi m¬ste g¬ in en i taget och dîr det susade av en kyla som under en jñkelîlvs mynningsvalv.

Och vi gick in i n¬gra av de simuleringsprogram vi ville ha sett och hñrt tillsammans, de stora dikterna i fñrsta hand, vi hade ju bîgge samlat eller byggt rumssekvenser fñr alla de stñrsta poemen av de stñrsta diktarna, Dante, Cavalcanti, Petrarca, Tsvetajeva, Sñdergran, Dylan... Det fanns en sekvens i en s¬ng av Dylan som vi gjorde om och om igen: De sitter i parken nîr det skymmer, de g¬r lîngs en kanal, in p¬ ett hotell, i grîllt neonljus. Det spelar en saxofon l¬ngt borta. Hon g¬r lîngs arkader, dagsljuset bryter fram, hon lîgger ett mynt i en blind mans mugg. Han vaknar, rummet tomt, ñppnar fñnstret, en klocka tickar, han g¬r med en talande papegoja, nere i hamnen, sjñmînnen kommer iland, hur lînge m¬ste han nu vînta...

S¬ beskrev hon fñr mig med hjîlp av sina egna grafiska grînssnitt: hur det var, hur det m¬ste vara. Nîr hon var Sjñjungfrun. Hur hon drogs upp p¬ land, hur hon lñstes ur nîtet. L¬g hopkrupen, med benen sammanlagda, bara s¬g sig ñver axeln. Hon stod upp nîr hon visade det, m¬lade fram det, bredbent i ljuset fr¬n skîrmen, och Den Nubiska Hunden sprang fram och slickade hennes hîlar och smalben.

Hon hade nickat bara och f¬tt den dîr svarta blicken nîr jag berîttat att min far, v¬r far, var dñd, att han hade dñtt bara trettisex ¬r gammal i en gruvolycka. Sen talade vi inte s¬ ofta om honom. Men p¬ ett stîlle i Mandelbrotmîngden sa hon en g¬ng att han l¬g begravd.

(ANTILEJONEN)

Ett aromatiskt universum? Dîr himlakropparna skjuter sin sîd mot varann genom rymden, likt doftsp¬r av livsande? Javisst, Fred Hoyles och Chandra Wickramasinghes teori om interstellîra genetiska transporter n¬dde farfars ñron fñrst efter ett tiotal ¬r, men han satte genast tro till den. (Den bekrîftades ett par ¬r in i v¬rt sekel.)

En korona uppst¬r ñver Nordpolen, en Ócouronne bor»aleÓ, som smîlter isen, vilket inleder ñverg¬ngen fr¬n den fñrhatliga civilisationen till den harmoniska uppg¬ngens epok, Ól€accroisse-mentÓ...?

Jag varken vill eller behñver nîmna mera om det.

Allt starkare kînning, allt starkare fñraning om att natten vînder utanfñr fñnstret.

Fourier tînkte sig framfñrallt att vîrldshaven skulle renas, genom ett fñrfriskande fluidum fr¬n norr. Locket av sot och koldioxid under Fem¬rsskymningen gñt vîl inte direkt balsam i kraters¬ren dîr Utbrytaralliansens kîrnbestyckade ub¬tsflotta brînts ut som en seriekopplad Midg¬rdsorm av svartkrut och stubin, hñgt ifr¬n satelliternas laserriktande, knipande ñgon. Men visst renades haven fr¬n alla vapen...

Allt tydligare att natten vînder, och att jag m¬ste nîrmast tvinga mig att inte titta ut: som om hon verkligen skulle st¬ dîr bredbent i det framstigande ljuset...

Nej, det var tidigare - det var tidigare han hîktade sig fast i Fouriers fñrutsîgelser:

Mînniskans normala livslîngd 144 ¬r? Ja d¬, en rimlig uppskattning. Redan med Daniel Cohens genkarteringsprogram p¬ 1990-talet (han var en av farfars favoriter, fransk molekylîrbiolog och genetiker, kabbalist, konsertpianist) kunde den som var villig att tro p¬ det se fram mot i stort sett alla sjukdomars fñrsvinnande, genom genetisk rîttstavningskontroll som de kallade det (»crit-on des nucl»otides) och genterapi, och ¬ldrandets framskjutande till normalt sett l¬ngt ñver hundra¬rsstrecket.

Men mînniskan skulle vîl trots allt inte lîra sig se i mñrker, eller utveckla en svans som var synorgan? Farfar la omedelbart mîrke till de fñrsta patenten p¬ kirurgiskt utbytbara, men i princip livsvariga, retinala infravîxlare nîr de dñk upp, och att man skulle ha en till nîthinnan direkt projicerande synfîltsscanner bak¬t, som var fritt rñrlig, blev ju en sjîlvklarhet fr¬n det ñgonblick den lilla lñjliga, koketta apparaten lanserades, ¬tminstone om man rñrde sig i stadsmiljñ. Det var som att pricka av p¬ en lista.

Och ÓantilejonenÓ, ÓantikrokodilernaÓ...

Det var givetvis p¬ sitt sîtt det som l¬g honom varmast om hjîrtat eftersom han dîr sjîlv kommit att ge sig in i diskussionen.

De vilda djuren skulle bli tama och lîgga i dagen de mest ovîntade karaktîrsdrag, tînkte sig Fourier. (Paddor och grodor ville han av n¬n anledning saklñst utrota.) Farfar s¬g det i ett mera tragiskt, eller ska jag sîga elegiskt, perspektiv. Det hade redan hñrts argument fñr att de stora vilda dîggdjuren och en del andra arter realistiskt sett bara kunde rîddas genom en m¬lmedveten satsning p¬ zoologiska parker. Den vilda vîgen vidare var oframkomlig. Inga fungerande populationer med naturliga territoriella fñrbindelser fanns egentligen lîngre annat în som fromma skrivbordsdjur.

Allt storvilt och mîngder av andra arter var i praktiken boskap, reglerad, i bîsta fall, genom viltstîngsel och skrîmselteknologi och avskjutning och utplantering och en sorgmodig radiotrafik fr¬n irrande solitîrer som sñvdes och fraktades mellan olika reservat tills de stressades ihjîl i n¬n orienteringsbana.

Farfar var enig. Hur det în var hade mînniskan gjorts till djurens gud, och detta om ingenting annat borde vi gñra ett sista fñrsñk att leva upp till. Allts¬ slîppa illusionen om att man kunde hñvligt leva i var sin vîrld. De vilda djuren befann sig i mînniskornas historia och kom inte ut dîrifr¬n.

Mînniskan borde, som enda informerad part, sluta en pakt med det vilda. Vad man fick se i ñgonen var att man gick in som djurens gud, eller sîg d¬ skyddspatron. Det intressanta uppstod nîr man gjorde begreppet zoologisk trîdg¬rd riktigt stort.

Det vînds, sa farfar: det orñrda landskapet blir trîdg¬rden, och mînniskan som betraktar innesluts i betraktandets bur.

Det var hans intresse fñr gallerior och passager som kom in dîr. Fñr Fourier hade galleriorna varit bekvîma inglasade g¬ngvîgar som hñll ovîder ute. Farfar s¬g in- och utsida som utbytbara, enda principen i alla de system han ritade var att mînniskorna kunde komma nîra djuren, ¬tskilda men tillrîckligt nîra fñr att djuren skulle bñrja vînjas. Utfodringsplatser var naturligtvis grundknepet. Parkerna kunde gñras mycket stora. Men de kunde inte fñrvîxlas med reservat. Det fanns ett djupt och rimligt och fint behov hos folk att betrakta djur. Det fanns hos nîstan alla och det gav en ekonomi ¬t saken.

Att djuren undan fñr undan kom att domesticeras, krympa flyktavst¬ndet, i en del fall nîr det gîllde rovdjur faktiskt fñrlora jaktinlîrningen, var medveten konsekvens. En form av fñrnedring var det vîl men fñr livets skull. Att hans utredningar och senare hans byggfñrslag fick en stam i Mellannorrland av b¬de varg och utter att ñverleva seklet tog han som en speciell glîdje mitt i allt han hade hîrjat omkring med. ünd¬ har vîl inte det han fñreslog st¬tt helt klart fñrrîn det bñrjat omsîttas i anlîggningar i stor skala runt omkring, ja vidden st¬r fortfarandeinte klar antar jag.

Motsatsen fñrvisso till att fñrse f¬ren med huggtînder. Hans politiska paroll (tidigt fîst p¬ plakat), ÓBefria och fñrena!Ó, var vînt till sin motsats nîr det handlade om djuren.

Djuren gñrs, sig ovetande, ñverlevnadstama. Demarkationslinjen best¬r, om det s¬ îr inglasad terrîngvagn, linbana, planskild passage, stîngsel, kemisk doftrid¬ eller vad det îr men flyktavst¬nden nñts ner och plñtsligt kan man kînna sig g¬ som Darwin p¬ Galapagos, sjîlv iakttagen, i en sorts svag ¬terklang - av nyfikenhet? - och tekniskt sett nîrmare Eden har man ingenstans kommit vad jag vet.

Min far har berîttat om en TV-program som de hade sett tillsammans en g¬ng nîr han var riktigt liten. Ett australiensiskt par som var djuphavsdykare och filmare hade bñrjat sñka kontakt med allt de stñtte p¬, fñrutsîttningslñst. Det var mycket mîrkligt. Monstruñsa fiskar som aldrig sett annat în den svagaste strimma dagsljus stod blickstilla fñr att bli klappade p¬ huvudet. De kunde ha storlek som d¬tidens bussar. De fñrsvann och kom tillbaka som till n¬nting oemotst¬ndligt. De stod och blev klappade p¬ sina groteska huvuden i djuphavet och inne i n¬n mikroskopisk sjîl, verkade det, hade en lîngtan rñrt vid dem, vînt den mikroskopiskt sjîliska grodden upp¬t.

Finns det organisatoriska brister i sjîlva Skapelsen? Eller kanske, snarare, saker som ñverl¬tits p¬ mînniskans organiserande passioner (ÓcompositeÓ dvs kombinerande, ÓcabalisteÓ dvs tîvlingsskapande, ÓpapilloneÓ dvs fñrande till omvîxling) att sîtta i naturligt spel? Yttranden ur gamla talmudskîgg kan tyda p¬ det, och att det blev s¬ redan nîr Óde ñvre vattnen skildes fr¬n de undreÓ. Ingenstans finns en passion s¬ oklar och s¬ djupt sjunken och fñrtappad att den inte har sin fñrlñsare, sin upplysare och vîckare.

(SâNGEN, IGEN)

Jag ñppnar och fñljer den dîr s¬ngen igen. Det enda jag tagit med mig fr¬n henne. Eftersom hon dîr har lagt in tv¬ korta bildsekvenser som leder till platser dîr hon finns. Eller ska jag snabbt istîllet g¬ till den dîr enda meningen som utgñr Petrarcas trehundratredje sonett och som jag kan g¬ i s¬ lînge... i samspr¬k gick hon med mig och flodens v¬g, ni blommor, grottor, lñv som skugga bjñd, sollysta slînter i en skyddad dal... fram till det Ókristalliska flñdetÓ p¬ Ógrñna, svala grundÓ...

Nej. Det ljusnar sen lînge ute. Jag har stîllt fñnstret ñppet. Jag hñr taltrasten. Nerifr¬n industriomr¬det kommer snart att hñras det tunga slamret av fyra vagnar som kopplas till varsin utfñrselport.

Nej. Jag g¬r in i s¬ngen. De kommer till hotellet. En saxofon. Hon g¬r lîngs arkader - den blinde - osv, osv. Han vaknar. Ner till hamnen. Nej. Nej. Jag viker av med honom, tar honom in i ett annat program, styr honom uppfñr kustlinjen, fñr att finna en begravningsplats.

Hennes ben s¬ l¬nga som om de aldrig tog slut. Jag vet att jag har varit hîr och jag vet nîstan var platsen îr, jag ska g¬ upp en grad och se mig omkring. Nîstan alltid p¬ detta djup i Mandelbrotmîngden uppst¬r det till vînster om den utsiktsplats jag dras till en rñd svallkurva som av n¬n vulkanisk bergart, ñverlagrade dyner ut mot ett hav. Jag lîngtar efter jîrn plñtsligt, jîrn

(D—RRPOSTERNA)

Jag drñmde. Skîrmslîckaren ritar hñga dansande kîgelsnitt i rñtt och grñnt. Det îr ljust. Jag vaknade och fick kînslan att en f¬gel hade trampat p¬ mig och just flñg ut genom fñnstret. Utanfñr nu en kñr av f¬glar.

Jag drñmde fñrst om n¬gra parametrar som jag lîtt kunde byta ut: d¬ blev jag Isis, och hon blev Osiris. Sen drñmde jag om en b¬t som spred sin spegelbild under sig i alla riktningar som en krans av kronblad.

Sen krñp vi. I svagt ljus, och ett avlîgset larm, som vîl var ljuden fr¬n industriomr¬det in genom fñnstret. Hon fñre mig. Med benen och fñtterna, inte ihopbundna, men tîtt ihop, hon drog sig fram¬t med armarna (jag s¬g skulderbladens arbete) och de sammantryckta knîna. Och mellan oss hunden, som slickade hennes fotsulor och ben.

Jag fñrst¬r att vi befann oss i den egyptiska Dñdsboken. Vi hejdades vid tr¬nga portar. Vi sa, fñrst den ene sen den andre, eller i ett tal som vandrade mellan oss: Vi hade avlîgsnat synden och vi hade inte syndat mot mînniskor. Vi hade inte slaktat, inte dñdat, vi hade inte gjort n¬gon bedrñvad, inte l¬tit n¬gon hungra. Dñrrposterna trîngde oss och ville inte slîppa oss igenom om vi inte kunde sîga deras namn.

Jag minns alla platser, sa jag. Jag kînner ditt namn, dñrrpost, sa hon. De Som Bîr Rîttvisans Bîrst¬ng îr ditt namn. Hela kustlinjen hade namn och de steg fram med ljud och tecken allihop allteftersom minnet sñkte.

Jag sa: Jag har inte fñrminskat v¬gsk¬len. Jag har inte varit bedrîglig ifr¬ga om ¬krarnas grînser. Den Nubiska Hunden vînde sitt huvud och s¬g p¬ mig, jag tror nîstan med gillande. S¬ krñp han vidare och slickade hennes fotsulor och vrister. Han krñp tillochmed upp p¬ hennes rygg och slickade henne uppmuntrande mellan skulderbladen. Jag sa: Jag har inte ñkat p¬ vikterna och inte fñrminskat v¬gsk¬larnas lod.

Jag upprepar nu detta, bara fñr dig.